Spänning...

Tidigare morgon än vanligtvis. Idag var det blodprovsdag för storasyster.
Vaknade och möttes av snö som vräkte ner. Bara att ut och skotta.
Sen iväg till "byn" och sjukstugan för ett stick i fingret. Hon skrek inte så farligt mycket. Det kunde ha varit värre... Såg direkt att det blev "fel" då vi inte fick gå in i det rummet vi brukar. Rutiner är allt för henne. Men som tur var var det i alla fall "rätt" sköterska som stack.

På em var hon frusen och klagade på ont i benen. Gav lite alvedon. Sen började hon gny och jag trodde ju såklart att hon skulle spy upp allt igen. Men hon var jättevarm! Feber!!! 38,7!!! För denna tjej är gränsen 38,5 för att ev bli inlagd för observation. Det var bara att ringa barnavdelningen.
Eftersom hon ändå var rätt pigg och inte medtagen beslutade dom till slut att vi inte skulle behöva åka in. Sen när provsvaren kom visade dom i alla fall bra värden. Hade det inte varit för febern hade vi fått åka in imorron för behandling. Men nu vill dom avvakta. Skulle ringa imorron och ev ville dom då ha ett nytt blodprov, i alla fall ett CRP för att se om det är nån infektion. Alltså bäst att gå upp lite tidigare imorron igen. Utifall att. Ev blir det också att åka iväg för behandling.

Det värsta med allt är ovissheten. Att aldrig veta vad som ska hända. Jag vill ha ett stukturerat liv. Jag vill veta vad som ska hända. Jag vill planera. Nu är hela livet ett oplanerbart kaos. Ska jag planera för att åka? Ska jag inte göra det? Hur jag än gör blir det kaos. För mej.
Att ha barn över huvud taget är självklart att leva med att saker som inte är planerade händer. Men det var ändå nåt jag kunde ta. Då. Förr. Innan allt hände. Nu blir allt höga hinder. Hinder jag tar mej över för att jag måste. Men det sliter. Att leva som fiolsträng är spänt...en ryslig spänning... Längtar efter den dag mina barn kan få feber utan att jag får hjärtsnörp...