Allt är relativt

Vi är kvar på barnavdelningen. Värdena är fortfarande dåliga. Personalen skrubbar rummet med sprit, medans jag (med andan i halsen) stjäl lite frisk luft samtidigt som jag springer till cafeterian och köper lite mat inför kvällen.
Man kan få mat här, om man köper kuponger någonstans (cafeterian?) och beställer av matvagnen, men jag orkar inte engagera mej. Och ingen annan gör det heller...

Det är full rullians på avdelningen. Personalen har fullt upp.
Känner det hela tiden som att man ligger till last. Att be om hjälp med storasyster, nån som sitter på rummet medans jag handlar, blir svårt för mej. Känner att dom är stressade...

Måste också säga att i Uppsala var de mer "omtänksamma". Ville inte storasyster äta nåt, tog dom ändå in hennes mat så en av oss fick äta den och alltså slippa köpa en portion. Någon sån tanke verkar inte finnas här och jag tänker då inte fråga heller. Det blir ju som att tigga!? Samtidigt blir det ju ingen större kostnad för dom...
Uppsala har också bättre ordnat. Där var det bara att beställa, äta och anteckna. Sen betalade man vid hemgång. Att här behöva krångla med att gå på andra sidan sjukhuset för att köpa kuponger i häfte om 5 eller 10 blir ett för stort projekt...i alla fall för mej. Just nu. Är man inlagd ensam, tillsammans med sitt barn, är det inte så bara att gå iväg. Känns som systemet är byggt för boende i staden, som kan kalla in förstärkning...
Ja, ja...jag har ju ett lager att ta av, så det går ingen nöd på mej.

I matkön till storasysters (eventuella) kvällsmål, pratar jag lite kort med en mamma jag sett under dagen. Förstår att det inte är första gången dom är här. Frågar vad som felas hennes dotter. Hon berättar om bäckenbotteninflamation och urinvägsinflamation som kommer och går. "Och nu har hon varit så dålig att ena njuren fått en liten skada" Hon är märkbart skakad av hela situationen. Jag förstår det. Alla lever i sitt eget privata kaos. Har inte hjärta att berätta att min dotter inte har sin ena njure kvar... Jag säger att jag hoppas hon mår bättre snart och sen går jag... Vill inte få henne att ev känna sej dum, samtidigt som jag känner att det är petitesser hon pratar om. I min värld är en urinvägsinfektion ingenting, oavsett hur kraftig.
Allt är relativt...och jag har dåligt med empati...

Får besök av min vän med leukemisonen. Dom är här för provtagning. Hon berättar att ingen i familjen har den rätta benmärgen. Nu väntar dom på att få redan på något genom Tobias-registret. Hon berättar att hon träffat en familj i Uppsala som fått benmärg från en kille i USA. Häftigt! Tur att det finns samordnade register över hela världen.

Tobias-registret söker just nu efter donatorer i åldern 18-35.
Är man äldre är man självklart också välkommen att registrera sej, men man får då betala sin egen vävnadstypning (1500kr)