Hatar...

...att "skiljas" som ovänner... En skrikande lillebror blev bryskt förpassad till sänghalmen. Skrek/grinade sej till sömns.
Nu när pulsen äntligen gått ner och jag lugnat mej något smyger det dåliga samvetet fram.
Är det mitt fel att han utagerar så hemskt?
Är det för att han känner sej åsidosatt, i skuggan av sin sjuka storasyster?
Vad är det som blir så fel?

Försöker på alla sätt att vara ett steg före för att hindra honom från att "göra fel". Försöker vara konsekvent, att inte hota och hota utan verkligen löpa linan ut.
Men jag hör ju hur jag tjatar och tjatar och ofta händer inget. Låter honom fortsätta...ända tills tålamodet är bortblåst och jag blir urförbannad.
Var ska jag finna kraften att styra honom rätt? Var ska jag finna orken att höra hans skrik så fort han inte får som han vill?
Jag orkar inte hela tiden stå på tå och lura honom dit jag vill.

Dessutom finns en ivrig uppviglerska i kulissen. En storasyster som inte är guds bästa. Som tar alla chanser att egga upp och spä på. När hon tror att jag inte märker...

Kröp ner en stund bredvid lillebror och viskade i hans sovande öra att jag älskar honom, att han är min allra bästa kille. Hoppas han hörde...