...och det är inte för att jag andas ut... Luften försvinner när jag märker att storasyster har feber igen.
38,3 visar termometern i örat. Hon gnäller och klagar på ont här och ont där. Ont i huvudet, ont i ryggen. Ryggen har hon klagat över två gånger förut idag...betyder det nåt??
Jag kan inte andas...
Ringer barnavdelningen. Dom vill att vi kommer in imorgon bitti.
Läkaren jag pratar med säger att även om neutrofila hade gått upp inför torsdagens behandling, hade övriga värden gått ner i jämförelse med veckan innan. Allt kan ha med trippeldosen att göra. Men feber som kommer och går måste kollas upp.
Så det blir tidig morgon.
Första tanken när vi blir "inkallade" till sjukhus är alltid "NEJ jag vill inte!" Jag, mamman, vill inte åka till sjukhus, vart det än ligger. Jag vill inte.
Hemsk mamma...som inte vill ta sitt sjuka barn för att få den vård hon behöver... Vill inte, men gör det...
Finner tröst i mitt dåliga samvete över detta...hittade en annan barncancer-blogg där mamman skrev om just detta - om att första tanken alltid var densamma som min. Jag är alltså inte ensam. Jag är kanske inte så hemsk som jag tror. Jag kanske rent av är normal... (försöker intala mej själv...)
Lillebror blev hämtad av exet nu på kvällen. Lika bra att få vakna "i lugn och ro" och inte behöva stressa honom klar också.
Storasysters mun är full med blåsor. Hon har så ont att hon till och med, efter en stunds funderande, låter mej ha den fruktade bedövningssalvan på en av blåsorna. Den salvan som hon inte velat prova igen sen den allra första gången i somras... Kan väl säga så mycket som att hon aldrig kommer prova igen... Tappra storasyster. Salvan kom på blåsan, sen grät hon stora tårar... "Mamma!!! Blä blä blä" Om och om igen... Samtidigt som hon verkligen försökte ha tungan ute en stund så salvan skulle torka... Duktiga, tappra...
Behöver jag säga att hjärtat brister. Behöver jag säga att oron skär i mej som knivar.
Låt detta bara vara en "vanlig nedgång"...
Försöker plåstra om ditt hjärta lite...
SvaraRaderaKram på alla hjärtans dag!
Kära tiger, klart att du är helt normal. Vem vill inte fly i från det värsta tänkbara som finns för er just nu. Vem vill vara på sjukhus i rädsla av det svar som kommer, oavsett om det är bra eller dåligt så minns din kropp vartenda ett minne i från det hemska förfärliga. Vart ska du ta din energi i från, du går så klart enbart på i rent överlevnadssyfte.
SvaraRaderaDen skärande kännslan i bröstet du känner är en obeskrivlig smärta, det är det ondaste utav allt ont i världen. Skulle man själv kunna offra ALLT för att slippa se sina barn lida? Svaret är enkelt, självklart skulle man kunna det.
Jag,liksom du hoppas av hela mitt hjärta på att dettta ska vara en vanlig nedgång som så snart det går ska bli bra.
Många varma tanker till dig och dom dina.