Väntar...

Förmiddagen ägnades åt en tripp till närmsta lasarett för provtagning på storasyster.
Hon var så nervös...allt blir så fel när det är nytt. Nytt lasarett, ny "stickare"...att inte veta vad som ska hända. Helfel.
Hon började spy (av nervositet) redan när vi kommit in i "staden". Var tvungen stanna bilen till slut, mitt i all trafik. Väl inne, bredvid hissen, började hulkningarna igen. Tur man är rustad med spypåsar...
Skrek så det ekade under provtagningen. Fel finger och fel hand. Inget var som det brukade... Mamma-hjärtat värker och önskar oss bort...
Sköterska som försöker förvilla med klister- och bokmärken av omtänksamhet. Jo, tjena...den enkla går vi inte på... Alla märken har hon sett förut, alla märken har hon redan klistrade i en bok hemma. Fokus är på fingret, på sticket, på blodet, på provröret, på sköterskan som pressar den lilla fingertoppen för att fylla röret...
I bilen somnar hon nästan direkt av utmattning...snarkar högt hela vägen hem.
Nu är det bara att invänta samtal från barnläkaren. Vänta, vänta, vänta...

Exet, lillebror och hunden kom och hämtade henne. Det är ju hans vecka nu. Kalas för ena farbrorn stod på schemat. Tanken på det piggade upp lite och hon skrattade och log för första gången idag.
Hon försökte också ge hunden det födelsedagskort hon noga valt ut åt henne. Hunden fnös och fortsätte leta smulor i hela huset - det var mer intressant :) "Ett helt hus utan hund måste betyda mycket godsaker på golvet!" tycktes hon tänka.Tänk va, min lilla hund...hon som nyss fick plats i mina händer. Nu har hon fyllt 9år! Vit om nosen, men pigg och glad. Inga krämpor. Älskade hund...hoppas du har många år kvar...