Mitt i en fikapaus med trevlig ny bekantskap händer det igen. Ett trevligt samtal som glider in på storasyster. Självklart. Min nya bekantskap har undrat och funderat. Både på hur det är med storasyster och hur det är/har varit med mej.
Så där sitter jag med kaffekoppen. Känner att nu, nu brister det. Och det gör det. Tårarna rinner. Snoret rinner. Rösten darrar. Kinderna färgas svarta av den förbannade vattenlösliga mascaran. Sån mascara jag inte vågat använda på flera år. För att jag vet att mina kinder lätt blir blöta av tårar...på en halv sekund. Det har passat bättre med vattenfast...kanske dags att återgå till den igen...man gråter lättare då...mer okomplicerat...
Vänlig ny bekantskap. Som säger att det är okej att gråta. Som ber mej gråta. Som förstår.
Vi pratar länge. Om allt. Om inget. Om sorg. Om smärta. Om att dra sej undan. Om att finna kraften att kliva fram igen. Olika upplevelser, men samma känsla.
Skönt att släppa lite på trycket. Ett övertryck tydligen, för tårarna vill liksom inte sluta rinna...
Men det har varit en bra dag. Givande på många sätt. Jag är nöjd.
Åhhhh vilka känslor det måste ha framkallat.Skönt att bara låta det rinna över ibland:-)
SvaraRaderaDet låter som du kommer att trivas på ditt nya jobb. Önskar dig lycka till!
Tänker att det behövs länge- vattenfast mascara. Har så gott som aldrig någon alls, för man vet aldrig när det händer. Men lovar och svär - det blir bättre. Förresten är tårar inte farliga.
SvaraRadera