Så hur gick det då...

...med kvällsmaten alltså. Jo då...
Barnen var ute och lekte i snöhögen en lång stund. Ropade in dom när maten var klar. Storasysters "bästa kyckling med sås", wokad kyckling med cocosmjölk. Så hon var glad och nöjd och smaskade på. Lillebror...han åt två stora potatisar för "kykking" skulle han då inte äta. "Kykking smaka bläää"
Stålsatte mej och ignorerade. "Ät din jävla potatis då, lortunge" malde i min hjärna...
Sen klämde han ett helt äpple framför Bolibompa. Säkert jättehungring...

Om jag kunde förklara hur det känns i mej. För många är detta säkert ingen stor grej. Men för MEJ är det! Jag är helt hjärntvättad och hysteriskt orolig efter alla turer under storasysters tidiga år.
Gruvar mej redan för att det kanske ska komma nån kallelse till BVC för lillebror för nån kolla av tillväxten. Hatar dom där jäääävla tillväxtkurvorna!

Kände hur paniken tog styptag på mej i torsdags, under storasysters koll på barnsjukhuset. Läkaren slog upp hennes kurva. Hjärtat stannade. Den gamla ångesten kom fram. Men hon sa inget. Ingenting sa hon! Inget som oroade.
Det skulle ha varit för ett par år sen det! Då var det ett tjat och sarv om att hon låg två steg under. Att hon planade. Tänk om de kunde se till allmäntillståndet! Tänk om dom hade kollat upp allt dom oroade sej för istället för att oroa mej/oss! Jag är ärrad för livet...

Försöker ta mej samman. Tänka klart. Lillebror är ingen "icke-ätare". Han är inte storasyster. Han älskar mat. Jag måste tänka att han äter det han vill när han är hungrig. Som dom säger att man ska tänka... Vill han leva på potatis så får han väl göra det.

Får ont i magen och mår illa när jag funderar...det finns ingen ork. Imorron ska han på dagis. Jag måste få en paus. Ett andrum. Om så bara för några timmar. En måltid jag slipper i alla fall...

Vi myste tillsamman alla tre i min säng nu på kvällen. Kramades och myste. Storasyster säger: "Mamma! Nu gör du ju som mormor sa!" Som att jag aldrig någonsin kramas med vare sej henne eller honom. Men vi gör det. Varje kväll. Alla tre tillsammans. För jag vet att han saknar mej. Jag vet att han känner sej utanför, "bortvald". Försöker ge allt jag kan de stunder vi har. Räcker tydligen inte till, men jag försöker. Kan inte heller vara lätt att se hur storasyster får sova i min säng, när han själv förpassas in på rummet. Det är säkert så det känns...att han blir förpassad.
Ett av mammas tips var alltså det om närhet. Att han behöver mej. Att få det sagt in i örat behövs nog ibland...även om man förstår det själv.
Lillebror är världens mysigaste när det kommer till närhet. Han njuter, ler och skrattar. Kramas, pussas och "kiar" gärna. Gör världens sötaste pussmun. En väldigt blöt, ska väl tilläggas... :)
Vi får jobba på det... Måste kanske schemalägga fler riktiga kramstunder under dagen...? För att påminna varandra om och riktigt känna att vi älskar varann.