Att bli sedd

Ibland blir man sedd. Om man ropar på hjälp. Om man skriker riktigt högt, om än i text, händer det att någon "hör". Hör och agerar.
Idag kom hjälpen från oväntat håll. Oväntat. Omtänksamt. Från en som lever i sitt eget "lilla helvete".
Och fast jag försökte tacka nej till sällskap stod hon på sej och kom hit. Fast våra "helveten" inte är lika, kan sorgen och oron jämföras. Det finns likheter. Sorgen i en mammas hjärta.

Att det ska vara så svårt...att tillåta sej att erkänna sin litenhet...svårt är bara förnamnet.
Har hela dagen mått illa över att jag är så ogin...men jag erkände och fick förståelse. Fick möjlighet att ventilera. Kändes bättre sen. Att få säga att det känns orättvist var skönt.

Nej, oron går inte över i ett kick... Försöker tänka positivt, men mörket och rädslan klorar sej fast än. Denna vecka måste jag försöka andas. Andas och se möjligheter. Om jag säger det tillräckligt många gånger kanske det funkar...
Andasandasandasandasandas och se möjlighetermöjlighetermöjlighetermöjligheter