Så känns storasysters huvud. Som att det är orakat. Ett ytterst tunt skimmer omger huvudskalpen. Hårsäckarna börjar bukta ut, redo att trycka ut det mörka hårsvallet igen. Det känns liksom strävt.
Det är många som säger att håret kanske kommer se annorlunda ut nu. Kanske lockigt, kanske grövre, kanske ljusare. Många säger: "Jag vet en som fick cellgift. Han var blond innan, men nu är han mörk". Ja, men samtidigt är det ju många som är blonda när dom är unga för att sen bli mörkare med åren. Dessutom var ju storasyster mörk innan. Men jag hade ju unnat henne ett lite grövre hår. Så hon slipper det mjuka hår hon ärvt av mej!
Tror i alla fall det är ganska liten chans att hon blir blond!
Småler för mej själv när jag skriver detta. Vad spelar det för roll? Ingen som helst! Hår som hår! Å hon får vara skallig hela livet, bara hon har livet.
Idag har trycket över bröstet inte gjort sej påmint så mycket. Börjar det ge sej? Börjar mitt undermedvetna slappna av? Har jag gått in för landning? Kommer marken hålla? Kvicksand? Blir det en krasch? Har jag fallskärm? Flytväst?
Hur skakar man av sej känslan att detta inte är slutet? Hur vågar man tro? Ta en dag i taget...jo då...jag försöker, med varierande resultat.
Och det känns så långt kvar till nästa koll. Slutet av maj. Långt kvar. Många dagar att fundera på. Undra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar