Det ligger inte för mej att vara långsint. Men vissa saker biter sej fast nu tydligen. Är detta nåt nytt jag "lärt mej" under den här perioden av kaos?? Eller har jag varit så här förut också?? Fast jag inte reflekterat över det...??
Fick ett mess (två faktiskt) från en person som jag trodde var borta ur mitt liv. Som jag hade hoppats var borta. Ett försök att visa omtanke via mobilen. Way too late! Bitterheten fräter. Slukar energi.
Tänkte först inte svara. Men en vän bad mej att vara bättre än så. Hon höll inte med mej! Godkände inte min bitterhet. Jag lydde rådet och svarade. Svalt och opersonligt. Jag är glad att jag gjorde det. Jag var bättre! Jag kände mej bättre! Tack vän!
Snöskottning och tvättkorgen har varit mina "intressen" idag.
Och så har jag spelat ett löjligt spel en miljard gånger. Kan inte fatta att man kan bli så besatt av att förbättra sitt resultat!!??
Dessutom undrar jag om det är ett ålderstecken att jag inte klarar av bakgrundsmusiken till spelet?? Blir alldeles tokig när det plinkar och plonkar. Spelar alltså med volymen av.
Storasyster är frisk från sin feber. Men snorig. Dom åker tillbaka till stugan imorron för ett par dagar till innan vi har barnbyte igen.
Lillebror är jättesnorig, så morgondagens minisim ställs in. Inte så fräscht att låta honom snora ner hela bassängen. Och självklart onödigt med bad när han är "Mr Green Eleven".
Nog förändras man under kaoslevene alltid. Speciellt när det kommer till saker som gör en jävligt besviken och förbannad.
SvaraRaderaKanske är det så att man under kasoet har levt med vissheten om att man är nära att förlora allt man har och vad som blir viktigt och betydelsefullt dras till sin spets. Man har redan så ont i själen så man behöver inga mer svek och konstigheter. Blir man då ändå besviken så tror jag att det gör mera ont och man blir mera förbannad än före kaoslivet.
Utifrån mig själv så tycker jag att jag har blivit mera tolerant på många sätt och vis, och på andra sätt har jag blivit otroligt mycket mera sårbar. Jag är som en ny person som jag inte riktigt själv känner igen. Men ändå är jag precis den gammla Smina på många vis. Att leva nära döden har gjort mig fruktansvärt förbannad,jag har varit så arg på att det blev så här. Har nog varit min räddning för att orka vidare. Att vara arg är iaf en drivkraft framåt, istället för att bli apatisk och lägga sig ner. Ja det är underligt hur vi männsikor reagerar och fungerar.