Det är tur...

...ljusglimtarna finns, för annars hade jag börjat undra vad det är jag saknar. När barnen inte är här alltså.
Eftermiddagen har varit rent ut sagt vidrig. Usch, blä och urk.
Undrar gång efter gång vad han är gjord av, lillebror. Vrålar, skriker, kommenderar. Är spydig, grinar, hotar och dummar sej.
Försöker ignorera. Inte uppmärksamma. Men nån gång runt 4 orkade jag inte mer. Blev monster-mamma. Och det funkar ju inte heller. Inte för nån av oss...
Är så jävla trist att det ska vara så här i flera dagar varje gång dom kommit hit.

Storasyster är inte ett dugg bättre. Men hennes "hemskheter" innefattar inte samma ljudnivå. Det är dock det enda som är positivt. För övrigt är hon gärna ett hår av hin. Ett exempel från dagen: Hon blev arg på mej, hämnades via lillebror genom att sätta sej med ett dunk på hans huvud så han slog det hårt i golvet. Då åkte hon i säng och grinade sej till sömns.

Har målat påskkycklingar, bakat bärkaka och varit ute i regnet. Däremellan kaos.

Lillebror grinar efter pappa så fort han inte får som han vill. "Ja lyssnar bara på min pappa!!!" vrålar han ofta och gärna. "Mamma e dum, mamma e dum" myste han när jag lagt mej bredvid honom en stund vid sovdags. Underbart... Jag fattar ju att han säger sånt för att spela ut oss. Men...

Visst är det lätt att bara se det negativa...
Det positiva då? Att det var så kul att kolla på dom när dom målade kycklingarna. Koncentrationen var på topp! Att vi har myst tillsammans fler gånger framför TVn. Att vi har kramats mycket. Att dom var jätteduktiga när vi bakade. Att matstunderna gått skapligt bra. Att det gick toppen att natta båda i samma rum för första gången sen innan tumören.
Storasyster var så glad över att äntligen få premiärsova uppe i kojsängen. Vi hade väl också tur att lillebror somnade medans hon tittade klart på Bompan.