Tog mej samman och ringde min bror. Äntligen. Har inte kommit mej för att ringa. Inte orkat ta del av hans sorg, när min ännu fräter i mej.
Jag hoppas han förstår varför jag inte ringt. Eller inser, kanske är ett bättre ord. I sorg har man inte alltid så mycket förståelse.
På nåt konstigt vis finner jag tröst i hans sorg. Han känner lika som jag. Han känner ensamheten. Att de man trodde skulle komma för att hjälpa och ge stöd inte gör det. För mej blir det en tröst att det inte bara är jag som blivit medveten om ensamheten.
Två olika sorger. Jag med min sorg och skräck över storasysters tumör. Han med sin sorg över en son som aldrig ens fick chansen.
Två olika sorger. Men lika bemötande från familj och omgivning. Märkligt.
I sorg får man godta att andra "tyvärr inte har tid och ork" att ställa upp. Man hör och förstår. Men man godtar inte. Inte i hjärtat. Frågan är om man kan förlåta.
Och är jag bättre än någon annan? Som inte ställer upp för min bror. Är avståndet en godtagbar anledning? Vår icke så nära relation?
Betyder bortförklaringar egentligen att man inte orkar med någon annans sorg? Även om sorgen tillhör en nära vän eller familjemedlem. Är det en godtagbar förklaring?
Hade det känts bättre att få höra:
"Du, jag tycker det här/din sorg är så jobbigt att jag inte orkar träffa er just nu."
Hade den frasen känts bättre än den man fått höra:
"Du, jag har så mycket att göra att jag inte orkar/har möjlighet att träffa er just nu."
Precis som jag, tycker min bror inte att det ligger hos honom att be om hjälp/stöd hos dom man är närmast. Jag förstår honom fullt ut.
Är det meningen att man ska behöva tänka på sånt?
Jag förstår att du måste öppna upp och ventilera. Visst är det svårt att ge "rätt" stöd i ett sorgearbete.
SvaraRaderaJag vet inte hur du kännt från mitt håll. Jag tycker att jag funnits där. Jag har försökt, jag har ringt. Som jag sagt tidigare är du svår att nå fram till. Du har inte delat med dig av allt, vilket gör det svårare för mig/oss att ge stöd. Det är först nu som jag får "läsa dina tankar".
Jag vet inte vad mer du begär? Vad är det du ältar så?
Jag har oxå en sorg, den ska pågå hela livet. Jag pratar om den, ofta. Vill jag ha stöd i den så söker jag det, ingen kan ju läsa mina tankar när jag behöver stöd som mest.
Det mest väsentliga i min sorg egentligen är att det är inte MIG det är synd om, utan mitt barn. Lika som dig, det är C det är synd om.
Vill du ha mer stöd måste du säga det, anser jag. Vi har gjort så gott vi kan.
Nu är C på bättringsväg o. vi glädjs åt det. Glädjs du oxå. Finns ingen anledning att du ska fortsätta vara bitter. Vad gör det för nytta? Njut nu.
Jag ältar inte! Jag skriver på min blogg! Om du tar illa vid dej kan du sluta läsa!
SvaraRaderaOm du inte vet hur jag känner från ditt håll har du inte lyssnat när jag pratat med dej.
Å jag har ALDRIG sagt att min sorg är större än någon annans!
Ja detta är så svårt när man själv inte är i det eller har upplevt denna sorg som du upplever och har uppleft. Alla är olika. Jag är en sådan där person som öppnar mej för allt och hela världen. Jag är nog oxå en "ältare" Ibland kanske inte det heller är bra... Men som sagt alla är så olika och tur är väl det. Jag tycker iallafall att du skriver såå bra och du skriver så att alla förstår hur du känner! Visst är det skönt med en blogg där man kan få skriva av sig!!
SvaraRaderaStor kram till dej
Jag har svårt att öppna mej. Bloggen har blivit en ventil.
SvaraRaderaJag skriver om MINA tankar och MIN upplevelse av vad som hänt och hur det känns och känts.
Mycket kan säkert feltolkas, som synes av syrrans kommentar. Men vi har rett upp det nu.
Att jag känt mej ensam betyder inte att INGEN delat min sorg.
Alla uttryck är relativa. Tolkade av mej i min värd, i mina tankar.
Å precis, äppelblomma, jag försöker skriva hur jag känner. Här, nu, i detta ögonblick.
kram