Rosa kläder och könsroller

Idag har barnen åkt till sin pappa. Känns tomt och tyst...
Förmiddagen förflöt utan problem idag faktiskt. Först lekte dom affär på sitt rum i 2 timmar!!! Sen grävde jag fram gammal leksaksreklam ut tidningsåtervinningen, för att sedan förse dom små liven med saxar. Det blev ett väldigt klippande och bläddrande. Allt fint skulle klippas ut och sen klistras på papper. Storasyster klippte allt möjligt. Lillebror klippte pangor...vad hade jag förväntat mej??

Jag har alltid varit väldigt noga med hur jag tänker om mina barn; deras könsroller om du så vill. Det är jätteviktigt för mej! Att storasyster OCH lillebror inser hela sin potential och inte blir bundna av vilket kön dom tillhör.

Tycker det är tråkigt att handla kläder när flickavdelningen är rosa med blommor och pojkavdelningen är blå med döskallar. Det ligger så mycket tankar, fördomar och förväntningar i färger. Gillar själv inte rosa. Och att färgen "har så mycket i sej" gör inte saken bättre.
Tänk va, en tjej som har rosa tröja är sööööt, en kille som har rosa tröja är tuff! Vad säger inte det?? Jag blir anti och överdrivet principfast - köper inte rosa puttinutt till min dotter. Hon är sööööt och tuff! i grönt, blått, svart och rött. Hon är söööt utan rysch och volanger. Å lillebror är söööt och tuff! i dessa färger han också. Att det varje gång han har rosa ska fällas nån kommentar kan störa mej OCH trigga mej. Därför kan jag köpa rosa till honom, bara för att liksom...
Andras kommentarer tyder på att många som pratar om hur viktigt det är att "alla ska vara lika" inte lever som dom lär. Å självklart ligger inte allt i färger, men det späder på allt och blir en ytterlighet som syns.

Är på ett sätt glad att barnen pappa är "en riktigt karl". Han spikar, kör traktor, gräver, sågar ved...ja allt man kan tänka. Han tycker jag överdriver min inställning och skulle inte säga nåt om storasyster bara lekte med dockor och levde sitt liv i en rosa bubbla (hör du hur jag morrar??)
MEN han glömmer på ett sätt också av hur HAN påverkar barnen. Storasyster älskar att göra som pappa! Åka skoter, ta in ved, köra traktor å allt det där. Jag hoppas verkligen att det fortsätter, att han påverkar henne att se att hon kan.
Hur jag sen ska påverka lillebror är en annan femma. Att inte sätta gränser är det viktiga även här. Att ha klänning, sminka sej, "vara fin och söt". Försöker tänka på hur jag berömmer. Det är svårare att tänka om pojkar, hur man ska göra...men det är väl för att man inte förstår deras instinktiva dragning till vapen - något som förbryllar mej! Men det är intressant att se - att se att det inte är invant, utan medfött. Sen är frågan hur JAG kan göra för att väga upp det!? Jag jobbar på det :)

Tänker ofta på en ståuppare som pratade om detta, Magnus Betnér. Hur man t.ex. när en flicka ramlar kull och gråter snabbt är framme å tröstar och ömkar. Medans man till en kille förringar smärtan å säger åt dom att hoppa upp å ta nya tag.
"Men lilla gumman! Gjorde det ont? Kom hit ska jag blåsa!"
"Kom igen nu grabben. Upp å hoppa. Det där gjorde väl ingenting!"

Jag tänker att det är mitt jobb som mamma att servera mina barn med "den andra sidan av myntet". Allt det andra får dom i överflöd... Att det är svårt är jag fullt medveten om. Och jag känner mej ibland påpassad av andra pga att dom vet min ståndpunkt.

Min stora förebild är min morfar. Min morfar som kunde allt och som jag fick vara med vad han än gjorde. Min stora idol... Han hjälpte mej bli den jag är. Hoppas han vet det...