Idag så hände det då äntligen - sotarn kom! Eller sotarna, för dom var två stycken. Har nog inte blivit så glad att se sotarmästarn sen han kom insladdande på sin moppe på gården hemma, i mina tidiga tonår :) Nån gång för sisådär...hmmm...måste väl vara 10 år sen eller nåt... ;)
Fnissar lite åt att han, som var liten och tanig då, nu är "stor karl" med mycket pondus (runt mittendelen av kroppen...)
Inte var det nåt fel på skorstenen heller! Inga sprickor i muren! Pustar ut!
Måste erkänna att jag var liiite nervös för att göra eld igen. Stod ute på gården en lång stund och spanade mot skorstenen. Men inget fyrverkeri. Njuter nu av 25graders "gratis" värme och funderar till och med på att ta av mej skinntofflorna, kanske...
Har ägnat dagen åt det sista inför att barnen ska komma hem. Tvättat lite. Skrivit inköpslista. Och funderar på att skriva en komihåglapp, så jag kommer ihåg att minnas det jag ska göra :) Men jag vet väl hur det blir...glömmer säkert bort att skriva den!
Tänker mycket på min vän som fortfarande är kvar på barnavdelningen med sin son. Han mår dåligt, har låga värden och idag hade han varit alldeles slut och bara gråtit. Mitt hjärta blöder för honom. Hoppas dagens påfyllning av trombocyter lyfter honom tills imorron... Att vara så fullproppad med cellgift är inte lätt för kroppen, men är enda sättet att få stopp på eländet.
Min väns smärta och sorg späder på min egen. Funderar på vad jag kan göra för henne...för familjen...det ska vara något handfast, nåt som hjälper i vardagen.
Känner mej liten och svag idag. Det känns i huvudet att det inte blev en hel vecka till återhämtning. Är inte alls upplagd för att hämta de små. Men jag saknar dom så mycket...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar