Wilms tumör

Jag har inte skrivit så mycket om "dumma knölen" på slutet.
Den är ju borta nu. Säger dom.
Jag tänker mycket på det vi gått igenom. Hela tiden faktiskt. Skillnaden är att vi nu inte lever mitt i kaoset längre.
Sjukhusbesök var tredje månad. Nästa gång i slutet av maj. Allt känns längre och längre bort. Men nära.

Varje gång jag ser storasyster känns allt nära.
Sondslangen påminner.
Hennes korta stubb påminner.
Det stora ärret på magen påminner.
Porten påminner.
Antibiotikan påminner.
Droppställningen påminner.
När barnen varannan vecka inte är här påminns jag om hur orolig jag är...fortfarande...

Såg precis en debatt på TV om att blogga om sjukdom. De pratade om sånna som har cancer och bloggar om sin kamp. En del ända in i döden. Debatterade om detta är bra eller inte.
En psykolog pratade om att man i en del av "processen" har ett stort behov av att dela med sej - prata om det eller skriva om det. Hitta andra. Finna stöd. Men att det sen oftast kommer en annan fas, när behovet är fyllt liksom.
Jag vet inte riktigt vart jag är i detta. Just nu finns ju inte så mycket att ventilera. Dagarna går. Storasyster är frisk och vi hoppas att det så förblir.
Ändå är detta något vi levt med. Lever med. Vår dotter har haft en dödlig sjukdom. Cancer. Det är fortfarande ofattbart...

Tänker på er alla, ni Wilms-mammor, som hittat mej tack vare bloggen.
Känner att jag varit dålig på att hålla kontakten med er. Men ni har i alla fall kontakt med mej, här.
Tänker mycket på er. Undrar hur det går för er. Men ändå mailar jag inte och frågar. Kommer mej inte för. Hör gärna av er och berätta. Om ni vill. Självklart bara om ni vill.
Ett tag hade jag så mycket energi. Sån vilja. Tänkte att jag skulle försöka vara drivande i att hålla kontakten. Men nu finns inte orken. Har inget driv liksom. Men jag hoppas ni förstår. Det är inte för att jag inte vill... Avstånden oss emellan är ju också ett hinder. Tänk om man hade kunnat träffas regelbundet. Det hade varit givande, skönt.
Jag har nu lite smått fått "lära känna" 3 andra drabbade och en fjärde har nyss tillkommit (hoppas du mailar och berättar mer!)
Vi får försöka finna tröst och stöd i varandra så gott det går. Stor kram till er alla!

Jag är så glad att jag började blogga - om än lite sent under vår "resa". Men det har gett så mycket. Och jag har hittat så många andra bloggande mammor som går igenom detsamma som jag, även om deras barns cancer-sort inte är densamma. Känslorna är samma och likaså upplevelserna i mångt och mycket. Man förstår varandra.