Å så händer det igen. Att den stora sorgen, rädslan och oron slår ner som en bomb. Trycker ner mej djupt i soffan. Får mina ögon att tåras. Gör det svårt att andas...
Ena syrran berättade idag att hennes son varit så glad efter att han träffat storasyster för några veckor sedan. Att se henne så glad. Att se henne springa omkring. Han andades ut liksom... "Nu är hon frisk!"
Han har det inte lätt. En kusin med Wilms tumör. En nära vän med leukemi. Och en mormor som just gått bort i sjukdomen med stort C.
Det är konstigt att hans utandning gör mej så sorgsen... För mej är hon inte så frisk...för mej är hon fortfarande MIN dotter som fick en dum knöl. Tänk om jag också kunde andas ut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar