Borta men här

Undrar hur lång tid det tar. Innan sorg går över. När slutar man sakna någon. Utan värkande sorg och tårar. När går smärta över...
Har precis sett en film om döden. "När ett skepp försvinner vid horisonten är det borta, men det betyder inte att det inte finns." Så sa dom i filmen. Så är det nog.
Så länge man minns försvinner inget, ingen.
Och jag är inte den enda som minns. Många minns. Många ler vid minnet. Många saknar.

Blev väldigt berörd av filmen. Väckte många tankar. Att inte vara rädd, utan leva i nuet. Ta vara på det.
Så enkelt att säga. Så svårt att göra. Viktigt att tänka på och sträva efter. Och jag tänker på det ofta. Försöker välja mina strider. Enkelt att tänka, men svårt att göra...

Mitt i min värkande sorg förstår jag dom som vill tro. Dom som söker. Dom som säger sej se. Jag förstår dom som vill tro att kontakt kan skapas med de som försvunnit bortom horisonten. Men jag tror inte. Född skeptiker som jag är. Men blir jag överbevisad så... Ingen hade varit gladare än jag.

Minns inte ens hur länge jag saknat. 6år? Förträngt det. Det är i alla fall länge. Men kort.
Allt jag velat säga, men inte sa. Allt jag velat visa, men inte hann.
Livet går vidare.
Den värkande sorgen och saknaden går nog aldrig över.
Minnet alltid i mitt hjärta bevarad.