Det finns ett barn här innanför mina väggar. En ulv i fårakläder.
Hon som är så söt. Hon som för det mesta inte gjort så stort väsen av sej under de snart 5 år hon funnits.
Hon som vet vart min gräns går.
Nu är hon på väg att bli en annan. Hon testar. Hon utmanar. Fattar inte att hon vågar!!??
Smack! Flera gånger om dagen ibland, hör jag ljudet. Smack! Ett sånt där "öppen handflata mot skinn"-ljud. Smack! följt av soprano-skrik. Storasyster som "örfilar" lillebror så fort hon inte får som hon vill. "Örfilar" honom där hon kommer åt; i ansiktet, på armen, på benet. Och när hon sen ser att jag kommer, så gömmer hon sej eller lägger benen på ryggen och pilar iväg som en liten iller. Behöver jag säga hur jag reagerar på brunögd brunett som försöker komma undan!!?? Fattar inte att hon vågar...
Hon gör utflykter. Uppviglar lillebror, så han villigt följer med. Han är hennes styrka, så att säga. Idag inne på ICA till exempel. Hux flux var dom borta! Puts väck! Paniiiik!!! Panik som byts till ilska, för att rädslan att hitta dom platt pannkaka under nån bil utanför ingången, gör att det svartnar för ögonen. Hur förmedlar man sån rädsla så att det går fram?? Jag bara undrar...
Att bryta sej loss är väl sunt. Hitta sej själv utanför mammas kontrollerande armar och regler. Sunt, men svårt för mej att acceptera ibland... Hon är stark, min lilla prinsessa. Hon kan, min lilla supergirl. Jag ser mej själv i henne, mer och mer. Men hon är inte ens 5 år. Förstår att kampen kommer bli lång och utdragen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar