Funderar...

Hur mycket ska jag vika ut mej egentligen? Hur mycket ska jag dela med mej av mitt liv, mina ups and downs, mina sorger och glädjeämnen?
Varje gång jag skriver nåt här på bloggen funderar jag över det. Öppnar jag mej för mycket? Är det verkligen nödvändigt att tala om så pass mycket "rakt ut i cyber"? Vill jag att de jag inte känner ska veta allt? Vill jag att de jag känner ska veta?

Ibland tycker jag att jag skriker ut Hjälp! utan att få svar. Men det är mest i mitt huvud jag skriker. God vän upplyser mej om att hon läser bloggen som att jag är stark och klarar av så mycket själv. Lustigt det där...med att läsa andras ord och inte "läsa det jag menar". Förstår ni hur jag menar?? Får mej att fundera... Nästa gång jag verkligen behöver hjälp kanske jag också ska skriva det. Kanske...

Funderar också på hur öppen jag ska vara om min IBS. Hur intressant är det att läsa om "skit-problem"? Känns liksom som ett tabu-ämne. Sånt man inte pratar om. Men kanske just därför är det viktigt/bra att det finns sånna som jag, som vågar. För jag bryr mej inte så mycket om att andra vet. Inte längre i alla fall. Det är jobbigt som fan och jag blir ofta känslosam och gråter en skvätt när jag mår som sämst och pratar om det. Men jag kan ju inte rå för att det är så här. Och fanns det en medicin eller en operation som tog bort det, vore jag den första att testa behandling! Tills dess får ni stå ut med mej, i skriven form på avstånd eller illaluktande och uppsvälld bredvid er!

Fördelarna med att blogga öppet är att det trillar in tips och idéer. Liknande erfarenheter. Människor delar med sej till mej! Man kan stötta varann. Känna sej mindre "ensam" kanske.