Påminns

Påminns om sorgen. Den är inte borta. Ni kanske tror det. Ni som läser. Som "ser" hur jag ryar och går på om barnens otyg och påhitt. Som tar del av alla mina projekt. Min ibland kanske positiva anda.
Jag har haft fullt upp ett tag nu. Sysselsatt mej med en mängd saker. Inte tänkt lika mycket på det som hänt. Men det finns alltid där...
På kvällarna när jag flera gånger går in och tittar på storasyster som sover lugnt i sin säng. Ser hennes växande hår. Ser dom friskt, runda kinderna. Ser lillebror som snosar och andas lugnt, så oskyldigt avslappnad, med armarna och ben åt alla håll, utlämnad liksom, med hjärtat oskyddat. Mina barn. Som jag ibland bär till min säng för att få ha nära nära hela natten. Bara för att man aldrig vet...
Förra sommaren var livet ett annat. I juli genomgick hon operationen och sen var det strålning och tre veckors vistelse i Uppsala. Sånt tänker jag på, när barnen leker vilt ute på gården. När dom skrattar och bråkar, när vi myser och tjaffsar. Förra året vid den här tiden visste vi ingenting om vad som skulle ske.

Igår hälsade jag äntligen på min vän med sin leukemisjuka son. En snabb visit. Ett snabbt möte. För snabbt egentligen. Dom är nu äntligen hemkomna från Uppsala efter stamcellstransplantationen. Många provtagningar och koller återstår, men det går bra för honom. Det ser bra ut. Han var pigg och glad, med fjuniga ögonbryn. Värmer mitt hjärtat. Det SKA bli bra nu!

Idag hade jag ett långt samtal om en "annan sorts" sorg än min egen.  Fikade en stund med min bror och hans sambo hos pappa. Deras sorg är över en död son, som bara levde några timmar. Min sorg finns i skräcken över att mitt barn kan dö - även om inte faran är så överhängande längre.
Sorg kan inte jämföras. Den är personlig. Men vi fann likheter i bemötande. Där var våra upplevelser lika. Väldigt lika. I både besvikelse och förvåning över vilka som finns där när det ofattbara händer och vilka som finns kvar när det inte är en "nyhet". För de som inte upplever sorgen själv, är den en "nyhetshändelse", med ganska kort överlevnad. För den som upplever den själv, är överlevnaden längre. Mycket lång. Odödlig.
Deras sorg är ganska färsk, i jämförelse med min. Försökte dela med mej, samtidigt som jag ville lyssna. En färsk sorg behöver ventileras.

Blir så medveten om min egen sorg. Att den fortfarande finns där under ytan. Redo att bryta fram. Har fortfarande nära till tårar av sånt som berör mej. Och att jag inte blev faster igen, berör mej. Mycket...
Den här veckan blir min sorg också lite mer påtaglig. En hel veckas fest i byn. Många hemvändare. Många som man kanske hade velat träffa. Men jag drar mej bort. Känner att jag inte vill. Vill inte gå ut för att ha roligt, för att kanske bryta ihop på nån parkbänk. Det är värst när nån jag tycker om frågar om storasyster. Nån jag vet bryr sej. Då blir det sååå svårt. Ytliga kommentarer kan jag ta, för det mesta. Dom där vanliga frågorna: "Hur är det med henne? Ja, men va bra att hon är frisk nu då." Punkt. Punkt för dej ja! För mej är det inte ens ett kommatecken. Bara en oavslutad mening. Undrar om det någonsin kommer nån punkt
Frisk, ett så väldigt relativt ord för mej. I jämförelse med vadå?? Frisk. Just nu ja... Jo, hon är frisk nu. Just nu finns inget som tyder på någon tillbakaväxt. Men det är 3 månader emellan varje koll. Det är täta koller. Vem vet vad som sker... Nån punkt finns inte