fredag 7 maj 2010

Snart är det onsdag...

Det första hon sa när jag hämtade henne var: "När ska vi åka till Uppsala?" Har i omgångar fått visa på den lilla handens fingrar hur många dagar det är kvar till onsdag.
Hon är så uppspelt och ser verkligen fram emot resan till stora sjukhuset.
Uppspelt är väl inte ordet jag skulle använda när det kommer till mina egna känslor inför den kommande resan...
Nu har hon varit utan cellgift i 3 månader. Är dumma knölen ett minne blott? Eller har den vaknat till liv igen? Tog 9 månaders behandling död på den?
Känner att oron inför undersökningarna växer. Inte för själva procedurerna, utan för resultatet... Det finns alltid ett "tänk om..." gnagande i bakhuvudet.
Hon är så fin nu. Mörkt hår, ögonfransar, ögonbryn. Så där lite luden på ryggen som hon alltid varit.
Å i morgon ska vi dra ur slangen. Då kommer hon se "normal" ut igen. Förutom det korta håret. På ett sätt skulle jag vilja lämna kvar slangen till efter resan... Den ger liksom det korta håret en förklaring. Då slipper jag känna att folk kanske undrar varför jag snaggat henne (honom?) så kort. Nej...det är klart vi drar ur den. Hon är inställd på det. Det är min inställning som inte är inställd. Det är min oro för okändas tankar. Tänk så dumt man kan tänka...

3 kommentarer:

  1. Det är ingenting dumt med att tänka så... kan inte ens föreställa mig... Men jag förstår hur du menar. Håller alla "tummar och tår" för er på onsdag!!!
    Och du, vilket helt fantastiskt bygge du åstadkommit! Vad du e duktig!!! Kramar

    SvaraRadera
  2. Det är ju bra, trots allt, att din dotter är positivt inställd till Uppsalaresan. Men jag förstår hur du känner, det där "tänk om" finns ju alltid där...Ska hålla tummarna för er! Går det bättre för din flicka med maten nu, eftersom ni kan ta ut sonden nu? I så fall är det ju toppen! Här hemma har vi ju också mycket "trubbel" med maten, även om det börjar gå lite framåt! Kram.

    SvaraRadera
  3. Tack, Titti! Jag är så nöjd med bygget :)

    Camilla: Jo, det går bra med maten. I alla fall lika bra som innan hon blev sjuk. Har aldrig varit en storätare... Sonden har suttit kvar pga antibiotikan. Hon vägrar ta den där äckliga banansmakande sörjan i munnen och tablettform är heller inget alternativ. Men nu har vi tagit sista dosen (tror jag) så nu ska sonden ur. Vill Uppsala att vi ska fortsätta sätter vi i en ny sond. Den behöver i alla fall bytas.

    kram!

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails