Imorron är det maskerad på dagis.
Veckan har ägnats åt att, kväll efter kväll, försöka förklara för skrikande, (skit)sur lillebror att det inte finns önskad kostym att få tag på i byn.
Önskad kostym: Darth Vader
I utklädningskläderna här hemma finns mantel, lasersvärd och en passande (skoter)neoprenmask med monstertryck. Det han brukar använda här hemma när han leker. Men nu passar det inte herrn!
Nu kanske du tycker att jag låter han bestämma. Och det får du. Walk a mile in my shoes och du kommer fatta...
Idag gjorde jag sista kollen i de två lokala leksaksaffärerna. Nope. Ingen Darth.
Sista utvägen: Facebook. Och det gick vägen! Jag fick låna en mask av en vän! Tjohooo!
Åkte mot dagis glad i hågen. Nu ska han allt bli glad! Ikväll kommer det inte vara nåt skrik!
Tji fick jag...
Att LÅNA är tydligen inget alternativ. Han kastade sej på golvet och skrek. Tårarna rann. Och jag blev brännsint! In i bilen, fortfarande skrikande. Utan att avta. Vi åkte en bit men sen fick jag spel och tvärbromsa bilen. Ryckte upp dörren och hotade med att ställa av honom där och då! Då sa han förlåt. Och tur var det! För man ber f*n om ursäkt när ens mamma gjort allt hon kan för att fixa och det hon får i betalning är skrik och dumheter!
Hela vägen hem var det snyftande i baksätet på bilen. Inte förrän vi kom in tog han i masken, provade och blev nöjd. Var så glad att det fanns så snälla barn som lånar ut sånna dyrgripar.
Dagen gick plus minus noll alltså. Walk a mile in my shoes... Utbrott vad jag än gör... Apunge!