Reflekterar

Samtal vid fikabordet.
En "kollega" hade en kliande fläck. Vi pratade om att kontakt med sjukvården kan vara svår att ta. Man vill ju inte vara till besvär. Det kan ju gå över. Det är bäst att vänta lite. Dom har säkert så mycket annat att göra. Ja, ni vet säkert hur jag menar om hur man kan resonera.
Vi började skratta om hur sjuk man måste vara innan man över huvud taget funderar allvarligt på att ringa.
*Om benet gått av och hänger slappt och livlöst!"
"Kanske om det börjar bli allvarligt, som en otäck cancer som växer ut nånstans"
"Jaaa, som riktigt gör ont!"
Typ så gick den skrattande diskussionen. Så där överdrivet som det kan bli ibland, när det spårar ur lite och man börjar fnissa och skratta lite halvhysteriskt härligt.

Behöver jag säga att mitt skratt fastnade. Det blev inte roligt längre.
Vet inte om dom jag fikade med märkte det.
Undrar om jag också brukade skoja om cancer förut...? Säkert. Det är väl en sorts skyddsmekanism man har. Att skoja om sånt som är otäckt förtar ju rädslan lite.
Men för mej är det inte roligt längre. Jag kanske log, men det var ett påklistrat leende. Vet bara att hjärtat krampade till.
Visst måste man få skoja. Jag unnar alla ett gott skratt. Och ingen ska behöva sålla i skojet bara för att jag är med. Alla har ju sin relation med denna monster-sjukdom. Min relation är nära. Min dotter. Och min styvpappa. Båda mår bra nu.
Men...rädsla och oro verkar vara ett beteende som gärna blir inlärt och är svårt att träna bort...