Märkte samma dag att jag inte var ensam om att tänka så. Camilla hade precis lagt upp ett kort från hur deras liv såg ut för ett år sedan. Nästan tankeläsning! :)
Nu äntligen kom jag till skott. Har inga kort från just samma datum som idag. Men från sista veckan i juli. Då befann vi oss i Uppsala. Bodde i en av Barncancerfondens lägenheter. Storasyster genomgick då sin strålningsbehandling. 14 behandlingar. 14 sövningar. 3 veckor hemifrån, med helgpermission. 3 måndagar som började med en vild kamp för att sätta nålen i porten. Barnmisshandel? Ja...det kändes så... Upp tidigt varje morgon. Matade änderna i Svandammen och sen upp till avdelningen. Runt lunch var vi klara och sen hade vi eftermiddagen lediga.
På väg mot Uppsala! Stor lycka att få åka tåg!
Trött storasyster, med sondmatspumpen påkopplad.
Varje dag var en "fest". Allt för att ev få i skruttungen nåt litet.
Tänk va...känns som en dröm. En mardröm. Men vi tog oss igenom den tiden också. Mest ärrad är nog jag och exet. Storasyster minns allt som ett äventyr. Minns mest bara allt det roliga. Att åka sparkcykel i sjukhusets källar-gångar. Akvariet på avdelningen. Lekterapin. Clownerna. Målarskolan. Alla nya filmer i lägenheten. Åka taxi. Mata Alexander (svanen) och alla änder. Det enda orosmomentet hon fortfarande kan prata om är att få nålen satt i porten. Och det kan jag förstå...min lilla skrutt...
Verkligen en mardröm...!
SvaraRadera*Sväljer flera gånger när jag läser*
♥