"Mamma, jag har ont i magen. Jag vill inte ha så mycket frukost..."
En mamma på helspänn rycker till (jag alltså). Sist barnen var här sa hon så flera gånger. Och nu igen...
Det var så det var, då innan vi visste. Ont i magen. Åt dåligt.
Ber att få känna på magen. Klämmer, känner. Hur mycket ska en dum knöl växa innan den känns? För tänk om...
"Precis så där brukar doktorn klämma" säger hon och ler. "Om dumma knölen har växt tillbaka får jag bo på sjukhuset". Ett konstaterande bara.
Jag önskar att jag kunde tänka "det är bara magknip, hon är säkert bajsnödig" och det gör jag väl också, ibland, men oron finns alltid där i bakgrunden. Som ett mantra mal den "cancer, cancer, cancer, mitt barn har (haft) cancer"
Det kniper i hjärtat när jag minns hur jag ofta sa med bestämd röst "Sluta tramsa dej och ät upp maten!" Trodde magknipet bara var ännu ett sätt att slippa äta. Hon hade en jättetumör i magen och jag tvingade henne att äta... Att jag inte visste, tar inte bort hjärteknipet och det dåliga samvetet... Mammor ska väl veta. Känna på sej att nåt är fel. Eller?? Så nu växlar oron upp och jag läser in en massa i alla kommentarer och konstiga kroppsställningar. Kan det bli den 25:e nån gång så jag får besked!!
Det är så lätt att tjata på barnen, för i ens vildaste fantasi trodde man ju ändå inte att ens barn skulle ha cancer. Vi trodde Anton hade rejäl växtvärk...(Men ingen av våra stora barn har skrikit nästan ett dygn i sträck av det, ändå fattade jag inget (eller rättare sagt VILLE inte). Fast läkarna hade svårt att diagnostisera honom, "luriga" symtom. Så hur ska man själv kunna veta?! Hoppas tiden ska gå fort för er fram till den 25:e!
SvaraRaderaJag förstår verkligen din oro. Hoppas att det snart är den 25!!
SvaraRaderaVissst är det svårt att ta barnen på alvar när de sägar att de har ont någonstans och då oftast i samband med måltiderna... Mammor kan inte veta sånt och det får du ABSOLUT inte gå och klandra dig för!
Skicka över massa styrekramar till dej och barnen!! ♥