Tvättar

När kommer man på att det är just DE kläderna vi ska ha på oss imorgon? Jo, alldeles för sent! Och självklart måste just DE tvättas! Helt otroligt... Så nu kör jag maskinen på snabbtvätt. Och det ser ut att funka. Tur att dom inte är lort-lortiga. Sen är det ju bara att hoppas att allt hinner torka... Eldar för fullt för att ha varma element. Troligtvis bör jag också slå på elen så dom inte kallnar.

Lillebror (alias Myror-i-brallan, alias Stormen, alias Lortunge, alias Hör-du-inte-vad-jag-säger??, alias Jag-blir-tokig-på-dej!!) blev hämtad av farmor på em. Ledsen, sur och arg till och från hela dagen för att han inte får följa imorgon. Nästa gång kanske, när vi inte ska ända till Uppsala. Men sånt förstår ju inte en liten envis-gris... (alias Mammas-älskling, alias Världens-bästa)

Har haft lång pratstund om morgondagen. Ingående om vad som ska göras och varför. Hon förstår mer än man tror. Kommer ihåg. Vill veta mer. Är fortfarande inte nervös, utan tycker det ska bli spännande. Enda orosmolnet var ifall det skulle göras hjärtkoll. För då vill dom ju sätta på små "pluppar" på bröstet. Hon bara hatar plåsterlappar! Men hjärtkoll är det ju inte, så orosmolnet blåstes lätt bort.
Det som ska göras är: 
- stick i fingret för en massa prover på blodet 
- pratstund med läkare

- lungröntgen

- ultraljud på buken
Ska komma ihåg att fråga läkaren om hennes snubblingar. Upplever henne som "ramlig". Är det åldern eller nån biverkning? Oncovin (ett av cellgifterna) kan ge dessa biverkningar. Men trodde de skulle ha gått över nu.
Kanske hinner vi också träffa min vän med leukemisonen, om dom är på plats på avdelningen. Dom är inne för förberedelse inför transplantation.
Sen hinner vi kanske med en snabbis på stan och en fika med bästa gamla vännen innan vi drar hemåt igen. 

Oroar mej...tänk om...men så ska man ju inte tänka...sägs det. Jävligt enkelt för nån som inte står i mina skor! Som inte lever mitt/vårt liv.
Hur kan man inte oroa sej?? Önskar inget hellre än att bara behöva oroa mej för magsjuka, förkylning, hosta, djupa skrubbsår, näsblod och annat "vanligt". Aldrig mer kommer jag bli den personen... Resten av livet kommer den där extra oron finnas i mej och gälla båda barnen. Och säkert alla runt omkring oss. Jag vet för mycket. Sett för mycket. Läst för mycket.

Imorgon är ännu en dag som vi kommer ta oss igenom. Ännu en dag på vår resa. Hoppas ni som läser aldrig kommer behöva göra den...