torsdag 13 maj 2010

Sakta framåt

Efter en förmiddag i sakta mak, bara jag och storasyster, hämtade vi lillebror och åkte på barnkalas. Med en begynnande huvudvärk var detta inte ett ultimat ställe att spendera ett par timmar... Tänkte flera gånger försöka dra mej ur...hitta på en ursäkt eller be nån annan åka dit med barnen. Men jag stålsatte mej.
En massa folk. En massa massa barn. En ljudnivå utan dess like. Men jag fixade det. Jag orkade stanna. Jag hörde till och med vad folk sa. Jag orkade lyssna, utan att falla in i mej själv...fly... Jag hörde vad dom sa. Inte hela tiden, men nästan. 
Betyder detta att jag är på väg tillbaka? Betyder detta att jag börjar hitta "ut" igen? Att det går sakta framåt?
Jag satte mej i och för sej i ett hörn i köket, en bit från allt väsen. Lade mej inte i barnens lekar. Och jag hörde inga höga skrik från mina egna lortungar. Höll mej utanför helt enkelt. Det fanns nog med föräldrar runt omkring. Kanske betraktades jag som en oansvarig mamma som inte tog hand om mina barn. Men det skiter jag i! (Och förhoppningsvis är detta bara min egen känsla och inte andras.) 

Vet fortfarande inte hur jag ska förhålla mej till vissa saker. Det är en stor del i att jag är så osocial. Tycker det är konstigt när människor man inte träffar så ofta inte ens frågar hur det är. Eller när dom frågar, men inte verkar vilja lyssna. När dom nästan viftar bort allt. Nu är det ju så att storasyster är "frisk". Men allt är så färskt...
Jag börjar landa i att detta hänt. Kan vanligtvis prata om allt på ett ganska bra sätt. Med ytliga vänner, bekanta går det lätt. Jag känner att jag blir ganska "sval" i min beskrivning av allt. Faktamässig, liksom. Jag håller mej lugn. Men med sånna som jag vet bryr sej är det fortfarande svårt. Pratade med en arbetskamrat på telefon nyligen. Knappt inte pratat sen allt hände. Då brast det. Att känna äkta omtanke öppnar portarna.

Jag har blivit mer observant på "olikheter". Jag tittar inte bort om nåt är obehagligt. Jag försöker fråga om det är nåt jag undrar. För visst är det bättre att fråga än att undra och "utsätta" någon för vetskapen om att det finns outtalade frågor? Om man är "olik", på vilket vis det än må vara, är jag fullt övertygad om att man hela tiden är medveten om det. 
Självklart funkar detta inte alltid. Men jag känner att det är viktigt. För mej.

2 kommentarer:

  1. Hej!
    Tänk så väl man känner igen sig i dina funderingar. Läste om ditt lilla "oj" hos ultraljudsläkaren. Har han sagt att det ser bra ut så ÄR det så. Att han sa oj beror nog på att den kvarvarande njuren vuxit ordentligt och det ska den göra. Den ska nämligen "ta över" det som den sjuka njuren fixade innan. Det är därför han mäter den. Gissa om jag också stirrat på detta månlandskap som man ser på skärmen. Alla mätningar... Men det ska vara så. Det har jag lärt mig nu.
    Nu är det dags för Emelies näst sista röntgen och ultraljud i slutet på maj. Visst har man myror i huvudet men det är betyligt lättare nu än för fyra år sedan.
    Låt dina känslor få komma - det är väl ett sätt för sinnet att läka det vi gått igenom.

    Kram Eva med Emelie.

    SvaraRadera
  2. Ja, gissa om jag stirrar på skärmen! En gång sa en läkare att tumörer ser ut som blomkål. Minns att jag såg det på den sjuka njuren. Nu är blomkål det enda jag tänker...tittar och tycker mej se.
    Men du har väl rätt. Sa han att det såg bra ut, så gjorde det väl det.
    Håller tummarna för er!
    kram

    SvaraRadera

LinkWithin

Related Posts with Thumbnails