Framtiden?

Undrar vad jag håller på med egentligen. Tar stort steg, som för tillfället känns fööör stort. Hur mycket mäktar jag med? Hur mycket driv finns?
Försöker finna en lösning på min situation. En möjlighet som kan göra livet drägligt.
Nummer 1 är att bo kvar här. Att flytta är inget alternativ. Att långpendla är heller inget som funkar, eftersom jag är själv med barnen varannan vecka.
Men hur mycket törs jag? Hur mycket törs jag satsa? Och återigen - hur mycket driv har jag?

Har ont i magen just nu. Tankarna flyger. Å eftersom hjärnkapaciteten fortfarande - efter storasysters sjukdom - är nedsatt, flyger dom ostadigt.
Min hjärna känns som att trådarna har tappat kontakten på vissa ställen. Så har det känts mer och mer sen hon blev sjuk. Seg, liksom. Och mycket av min kvicktänkthet är som bortlåst. Känner mej "blond" många gånger. Hatar det! Det har ju blivit bättre såklart. Min energi har på många sätt återvänt. Men jag är inte som förr. Kanske blir jag det aldrig. Livet har omvärderats på många sätt. Men att jag inte känner igen min hjärna riktigt, smärtar mej. Kanske blir det bättre nu när jag ska ut på praktik. Så jag får tvinga igång den. Tvinga kopplingarna att klicka ihop igen. 
För jag är f-n inte "blond" (hoppas ingen tar det på fel sätt, bara ett uttryck). 
Jag är smart! Jag är driven! Jag kan! *affirmerar*

********
Har precis suttit och ändrat alla "man" till "jag" i texten jag skrivit. Är det inte konstigt att det skrivs "man" när man (!) skriver om sej själv?? Som att det handlar om nån annan!? Konstigt, men lite talande...