Träffade en gammal arbetskamrat när jag handlade inför hemfärden idag. Inte sett på ett tag. Han bor i Oslo nu. Men vi brukar stöta på varann då och då när han är hemma.
Frågade hur det var med honom/familjen. De vanliga artighetsfraserna. Svaret fick hjärtat att stanna. Långvarig huvudvärk som visade sej vara en hjärntumör! Förbannade jävla cancer-helvete!!!
Värsta sorten. Bortopererad och behandlad, men en sort som växer tillbaka. När vet ingen. Enda ljuspunkten var att ett vaccin tagits fram och var under utprovning. Han ingick i undersökningen, som nr9 av 20. Tackade sin lyckliga stjärna att det var i Oslo han bodde. Nära till sjukhus och väldigt kvalificerade doktorer och personal. Ja...tänk om han bott kvar här...i lilla, lilla byn...med sin lilla, lilla sjukstuga, där man lika gärna kan bli ordinerad alvedon och vila, som en långdragen remiss till större sjukhus. Hade det gått lika bra??
Skräcken och oron kom över mej som en mörk filt. Alla känslor fanns där igen. Även om det ju inte är jag personligen som varit drabbad av detta vidriga monster till sjukdom, vet jag ju vad han gått igenom. Men att som honom sedan leva med vetskapen att hans "dumma knöl" troligtvis kommer tillbaka...helt ofattbart... Han har tre stora barn och två små. Förbannade orättvisa!!!
Stor klump i halsen. Stooor kram och lyckönskningar. Tårar i ögonen. Tog mej samman. Betalade i kassan. Grinade hela vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar