Ramlade precis in på en blogg. Barncancer. Leukemi.
Scrollar ner lite och läser om hur dom har det. Några inlägg ner blir jag tillbakaslängd. Minns...
Vissa av de doser storasyster fick var av trippel-typ. Tre olika sorters cyto som droppade in via dosan under 4 timmar. Påsen som hängde på droppställningen var röd. Som jordgubbssaft. Kisset som sen kom ut var rött.
Har svårt att formulera mej, så jag väljer att kopiera från bloggen jag läst. Allt stämmer alltså inte med hur storasysters behandling såg ut, men det är så här det kan se ut. Känslan är densamma... Och det är alltså ingen jordgubbssaft som droppat in i mitt barn...
"...när hon har fått cellgiftet som dropp under ett helt dygn, rakt in i blodet, så kommer sjukvårdspersonal in med dubbla handskar och kopplar bort droppet. Den tomma påsen efter cellgiftet skall läggas i en särskild avfallspåse tillsammans med droppslangar. Sedan skall ***** ha vätskedropp under minst ett dygn, för att snabbt få ur medicinen. Vid blöjbyte skall vi ha handskar på oss och alla blöjor skall slängas som farligt avfall i fem dygn efter behandlingen.
Och den medicinen har hon fått direkt in i sitt blod.
Jag vet inte vilka ord jag skall använda för att förklara vad man som förälder känner.
Alla ord känns för bleka, klena och futtiga för att få vara med.
Barncancer.
Barn-cancer.
Man borde inte få sätta ihop de orden.
Ordet för det finaste, vackraste, mest värdefulla som finns.
Och ordet för den allra värsta sjukdom som finns, den man är rädd skall drabba, som kan rycka någon ifrån oss."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar