Utvecklingssamtal på dagis.
Hittills har ju hösten varit en kamp med den där blondinen. Både på dagis och hemma.
Men nu verkar han ha landat.
Dagis tror också att det kan ha varit "separationsångest" - att inte längre färdas varje meter med en storasyster vid sin sida.
Lillebror är stark och klok.
Han står fast vid sina åsikter. Låter ingen sätta sej på honom.
Gör det han vill. Låter ingen styra.
På gott och ont, såklart...
Han är glad och positiv.
Och att han är så ståndaktig i sitt sätt gör att dagispersonalen vet precis hur dom ska handskas med honom när "envisgrisen" skjuter ut surläppen och sätter vrångsidan till.
Jag är trygg med vår dagisavdelning. Dom är bra. Dom vet. Dom hjälper.
När vi satt där och pratade slås jag plötsligt av att dom är väldigt lika, brunetten och blondinen. Lika starka. Lika fasta. Lika säkra i sina övertygelser. Olika uttryckssätt bara. Han några oktaver högre...
Tror det är första gången jag ser det. Likheten.
Hoppas styrkan stannar hos dem båda. Jag ska då göra allt i min makt för att dom ska fortsätta vara självständiga individer!
Vi pratade länge om det jag brinner för - genustänket. Avdelningen har mer och mer börjat titta på hur dom gör och vad dom säger. Hjälper barnen att välja, för att få barnen att också tänka utanför påtvingade/förväntade "mallar".
Jag blir glad. Jag hoppas dom fortsätter. Varje dag, varje ord man säger, varje handling - börjar man tänka efter finns hur mycket som helst att "rikta om" för att alla - pojkar och flickor - ska få samma förutsättningar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar