Genetik?

Fortsätter på inslagen väg. Refererar vidare till dåtid. (Se förra inlägget) Till då när jag var tonåring.
Då klappade hjärtat varmt och förälskelserna avlöste varann.
En av de största förälskelserna minns jag väl.
Han var självsäker. Syntes. Tog plats. Den vackraste jag sett! Precis sådär som det är när man är teenager in love. Ja, ni vet säkert hur jag menar. Han dansade som en gud. Skrattade alltid. Flera år äldre, men kompis med en kusin, så jag såg honom ofta. Lycka!
Sen är ju inte allt guld som glimmar... :)
Det blev aldrig nåt. Och nu, varje gång jag ser honom, flyger ofta tanken genom mitt huvud att jag för mitt liv inte kan förstå vad jag såg hos honom!?

Hur som helst. Storasyster har en ny bästa vän i skolan. En kille i 1an. Eller...hennes klasskompisarna säger att hon inte alls bara är vän med honom, utan att dom är kära. Å så fnissar dom allihopa och rodnar.
Det lustiga är att detta är sonen till den förälskelse jag berättat om här ovanför!
Nu är ju orten inte den största. Förr eller senare hade hon ju säkert stött på honom på ett eller annat sätt. Men vad är oddsen att vi skulle bli kära i nästan samma genuppsättning!? =))))