MEN!
Strid nr 1 här handlar om mat.
Lillebror vill inte äta nåt annat än pannkaka. Detta basuneras ut med högljudd sopranostämma. Han börjar på max och ökar. Han säger alltså inte bara att han gärna vill ha pannkaka. Han vrålar ut det, med gnällande tonläge. Som en anklagelse. Som att han då aldrig har fått pannkaka i hela sitt liv.
Negativt vrålande trycker på just de rätta tangenterna i denna mamma-kropp. Eller fel tangenter kanske jag ska säga...
Detta negativa vrålande är lillebrors sätt att komunicera det mesta här i livet. Född sur och orättvist behandlad, liksom. Alltid varit lika...
Så...vad gör man?
Om jag låter honom få pannkaka vid varje måltid...vinner han då? Kommer han då att tro att det går att skrika sej till allt? Kommer all annan "kommunikation" bli värre?
Å hur får man en unge att sluta skrika rakt ut så fort han vill nåt? Jag blir fan tokig snart...Och nej, att ignorera funkar INTE!
Så jävla enkelt att säga "välj dina strider"...så jäääävla svårt att veta hur man ska göra och vilka strider som ska väljas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar