Å just DÄR knep det till igen då. Vid postfacket, när jag såg just det där kuvertet jag väntat på. Kallelsen till storasysters nästa koll. Den 16 februari i Falun. En mamma-vecka. Alltså är det jag som följer henne dit.
Ringer dagvården för att fråga om hon ska vara fastande inför ultraljudet.
Sköterskan som svarar säger "Nä men hej! Det var länge sen! Hur är det med er?"
Omtänksam. Glad.
Skönt att dom minns. Att dom vet. I Uppsala är vi en i mängden. Bortglömda liksom.
MEN!!!
Jag vill inte vara en mamma som dagvården känner. Inte någonstans.
Har lyckats att komma ganska bra överens med min oro på slutet. Det är bara ibland den kryper fram.
Just nu gnager det en oro för lillebror. Han har börjat med en sorts tics. Han drar baksidan av handen över ögonen i tid och otid. Som för att torka bort nåt.
"Varför gör du så där?"
"Jag tar bort myrorna"
?????
Har frågat flera gånger. Ibland svarar han inte. Ibland säger han att han inte vet.
Har han problem med synen? Är det bara en ovana?
Hade jag inte genomlevt det vi gjort, hade jag inte tänkt på det. Men nu gör jag det. Och i mitt huvud är det inte fråga om funderingar kring ovanor eller tics. I min hjärna snurrar allvarligare åkommor...
Jag vill inte heller vara en mamma som dagvården känner...
SvaraRadera