Jag suger!

Det var menat som en god gärning. Med god tanke bakom. Det skulle vara en hjälp. Men just det gjorde att eftermiddagen blev hemsk. HEMSK! Precis som igår...
Han tål inte att vara utan mat för länge. Blir helt vild.
Trodde att sovstunden i bilen kanske skulle lindra...tji fick jag...
Vilt skrikande. Hysteriskt grinande.
Kastade saker omkring sej. Allt som kom i hans väg. Allt han nådde.
Ger sej inte! Det finns inget som funkar!
Provat allt...
Time-out på en stol i rummet ----> böcker slängda överallt
Stränga mamman ----> mer vrål, mer skrik, sparkande ben
Det går inte att förklara...han blir som tokig... Och långsint utan dess like. Provat med jämna mellanrum - när jag trott han lugnat sej - att prata lugnt och försökt "börja om". Funkar inte...
Ringde exet och grinade "Vad ska jag göra? Hur gör du?" Han var helt frågande. Sådär gör han aldrig hos honom. När jag lugnat mej och började tänka klart förstår jag varför...det finns alltid nån där som stoppar i lillebror något med lagom mellanrum. Nån som hämtar tidigare från dagis. Hoppas verkligen att exet fattar vilken hjälp han har! Att han uppskattar det...
Lillebror valde till slut själv att gå till sängs. Kl 17, precis som igår. Utan kvällsmat. Försökte lyfta upp honom på toaletten för en stund sen. Vaknade och var lika arg som när han somnade.
Vanliga bråk klarar jag av. Bråk med lillebror när han är kontaktbar. Men blodsockerlåg unge...funkar inte...

Å jag är inte sur eller arg på dej som försökt hjälpa. Hoppas du fattar det.
Jag är förtvivlad för att det ska vara en sån balansgång! Att jag jämt ska behöva tänka på att det ska finnas mat. Att jämt behöva lämna utförlig beskrivning på hur han skall hanteras. Det suger musten ur mej...
Att försöka ignorera en hysterisk 3-åring är svårt i ett pyttelitet hus. Varken jag eller han kommer undan... Jag suger som mamma... :-(
Nej...han svälter inte ihjäl av att vara utan mat. Men sånna här bråk slår ner mej...