Uppe i ottan. Ofrivilligt.
Men bra.
Riktigt mysig frukost med tänt ljus.
Sen underställ på och iväg till skidspåret.
Blondinen på gott humör och en mamma med nog ork för peppa och lyckas locka honom på en lite längre runda än sist.
Det är bra att åka med barnen. Min egen prestationsångest sänks. Och jag åkte bara på honom en gång... Var sitter bromsen på sånna där åkdoningar?
Brunetten svischar fram utan besvär. En del vurpor, men inget som stör henne. Tänk att två med samma genuppsättning kan bli så olika...
Vi åkte 1,6 km. Helt lagom.
En blogg om en liten familjs vanliga och ovanlig vardagshändelser i kölvattnet av min dotters cancerdiagnos; Wilms tumör. Här skrivs även om IBS, sfinkter ruptur och sonens aldrig sinande mängd av myror i brallan. Välkommen!
lördag 22 februari 2014
Tidigt
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar