Idag fick jag rycka in som stöd.
En helhysterisk, från start gravt hypokondrisk mamma skulle besöka lasarettet för att göra magnetröntgen på sin sons hjärna. Detta för att utesluta eventuell epilepsi.
Där stod jag "på sidan om". Bredvid.
Jag var den som förklarade vad emlasalvan under plåstren gör. Jag var den som kunde prata om "flygplan" och "fjärilar" (ni som vet, vet) på ett sätt som fick honom att slappna av.
Jag kunde göra det naturligt. Relatera det till min brunett och få honom att kanske bli lite mindre orolig.
Vi skrattade och pratade om att nu skulle han minsann kanske få se bilder på hjärnan. Skulle den se smart eller korkad ut? :-)
Det kändes bra. Det kändes som att jag såg hans frågor och kunde förklara utan att han sa nåt. Jag har svarat på frågorna förut...
Hur det gick? Jo, bra. Inga konstigheter. Ingen epilepsi.
Mamman spänd som en fiolsträng. Och sen med tårar av lättnad.
Jag vet hur det känns. Jag vet hur totalt icke mottaglig man kan vara. Jag vet att man ibland kan behöva stöttning av en annan vuxen som hör vad läkaren säger. För själv kan man vara döv för både bra och dåliga resultat - rädslan gör att inget går in.
Vad härligt att få vara ett sånt stöd, framför allt för pojken men även för mamman. Hoppas bara mamman får fortsatt stöd av någon, jag tänker på hennes hypokondri som kan ställa till mycket oreda för henne själv och för omgivningen/familjen. Och vad härligt att röntgen gick så bra med bra resultat. Heja dig som använder dig av dina färdigheter/erfarenheter. Hoppas bara att du inte själv åkte tillbaka i tiden i känslorna? Kram, bra jobbat.
SvaraRaderaTack för dina vänliga ord, Anonym.
SvaraRaderaDen här mamman är inte mottaglig för att ta emot hjälp. Hon ser inte sina problem. Ingen självinsikt. I mycket...i allt... Det var därför jag åkte med. Annars hade all information blivit förvrängd. Och ja, hon ställer till oreda...