...reagerar sämre bra på förändring. Även om den var lite smått förvarnad om. Det var en förändring jag inte ville ta ställning till, ifall den inte skulle ske.
Men nu är den här.
Från februari kommer jobbet finnas 7 mil bort igen. Jämt. Varje vecka.
Utan flexibla kommunikationsmöjligheter. Alltså drastiskt ökade "fraktkostnader". Och mycket mer tid borta.
Just nu är allt kaos...jag ser inte lösningen...
Försöker tänka att jag ju i alla fall har ett arbete...men där slutar det braiga just nu. Jag vet ju hur det var att jobba där varannan vecka. Och att nu tänka varje...det går inte...
Jag tycker jättemycket om de jag ska jobba med (ifall nu nån av er läser...). Och det är en stor tröst i allt! Det är alltså inte det. Det är frakten och logistiken kring barnen och privatlivet som oroar.
Hoppas jag kan reda upp röran i huvudet när kaoset lagt sig. Hoppas kunna hämta in mer praktisk info nästa vecka. Då kanske jag kan landa...
När man ska pendla varje vecka och hela året blir det mer överkomligt, med avdragsrätten för bil, om man tjänar den föreskrivna restiden. Kan du sedan kombinera med hämtnings/lämningshjälp kanske det kan lösa sig. Men det är långt och jag förstår din vånda! Kan du jobba längre tider de veckor som barnen är hos den andra föräldern? Hoppas att allt ska lösa sig!
SvaraRaderaHoppas det kommer bli så bra det bara går!
SvaraRadera