Jakt

Dagen började med "jakten på draken".  En högljudd jakt. Gröna draken med glittervingarna. Lillebrors bästa gosse. Det högljudda ledsna gjorde att vi till slut skyndade iväg till exet och letade där. Det högljudda eskalerade. Inget annat gosse dög. Mitt tålamod gick från "omtänksam mamma" till...ja vi kan väl säga att det minskade och minskade... Need I say more...? Hur förklarar man för en gallskrikande 4-åring att man inte har magiska krafter som vips kan göra att drakar dyker upp!!!???
Händelseförloppet blev som följer: Inkastad i bilen, flertalet tvärnitar på väg till dagis med hot om att ensam få gå hela vägen, inbärande av sparkande skrikande blondin, placerad på en bänk, fortfarande skrikande. Men sen...den räddande ängeln, dagisfröken som förstår och vet (det gör dom alla där på avdelningen) "Gå du, jag tar honom. Han lugnar sej snart." 
Och det vet jag att han gör. Efter ett tag. Men han är långsint. Ibland kan han stå där på dagis bredvid frukostbordet och bara sura, med läppen flera centimeter utanför. Vägra äta. Verkligen vägra. Inte svara på tilltal. Och ingenting kan bryta surandet. Ingenting. Långsint ja...snarstucken...det är bara förnamnet.

Jakten på lugn vidtog sen...lugn från stressen inför dagen. Men jag fick stöd av omtänksam kollega. Så lugn blev jag. Och dagen blev bra. Över förväntan på alla sätt och vis!
Förutom linserna...som har invänjningsperiod. Dom ska vänja ögonen vid att producera mer tårvätska. En process som går vääääääldigt långsamt... *blink blink blink....* Folk måste tro att jag fått ticks...

Statusen just nu:
Hjärntrött av jobbet.
Kroppstrött av att gå upp tidigt.
Själsligt trött av att inte tycka att jag hinner med barnen.

Jakten på själsligt lugn...den kanske viktigaste jakten...
Det verkar i alla fall som att framtiden kommer bli ljusare på barnfronten. Några veckor till bara, sen vet jag säkert. Och DÅ ska jag utnyttja min rätt som förälder.