Gästbloggare

Gör en insats för att sprida kunskap om dolda funktionshinder.

Här kommer ett gästblogg-inlägg om Aspergers syndrom.

Välkommen Joanna!

Jag är inte dum i huvudet!

Jag har Aspergers syndrom!

När jag kom i kontakt med AS första gången så var jag 14 år och hade aldrig någonsin hört talas om det förut.
Aspergers syndrom?
Vad är det?
Är det en sjukdom?
Smittar det?
Dör man av det?

Jag frågade mamma men hon hade heller ingen aning om vad det var så jag började forska i saken.
Jag slog upp AS i ett lexikon och förstod inte ett dugg av det jag läste.
Jag sökte på internet och förstod lite mer.
Jag blev “besatt”, jag ville veta ALLT som fanns att veta om AS.
Jag lånade alla böcker som fanns på biblioteket och bad dem beställa hem fler från andra bibliotek.
Efter en vecka hade jag fått min bild av vad AS var och då visste jag.

Jag har aspergers syndrom!

Jag hade vid den här tiden redan kontakt med barnpsyk för när jag började 7:an blev jag djupt deprimerad och tillslut även självmordsbenägen.
Alla vet ju hur 14 åriga tjejer är, att de umgås i grupp och det är grupperingar hit och dit och det funkade inte alls för mig och jag blev mer och mer utanför.
Men nu i efterhand när jag tänker efter så inser att jag egentligen vart utanför under hela uppväxten jag hade alltid vänner omkring mig men jag kände aldrig riktigt att jag passade in och jag hängde bara på för att slippa vara själv.
Under hela min uppväxt hade jag uppfattas som det snälla blyga lilla barnet.
Jag satt längst bak i klassrummet och gjorde det jag skulle och väntade snällt på min tur att få hjälp, i bland önskar jag att jag i stället hade vartit ett ”Adhdbarn” och flugit runt i klassrummet och stört de andra så kanske någon hade lagt märke till mig och mina ”problem” tidigare.
Flera år efter att jag fått min diagnos frågade jag en gammal lågstadielärare om de någonsin tänkte tanken att jag kanske inte var som de andra barnen och jag fick svaret ”Ja jag vet att vi pratade om det men jag minns aldrig att vi gjorde någonting åt det”
Och så här är det nog ofta i skolan men jag blir så besviken för hade de reagerat så hade jag kanske gått min diagnos mycket tidigare och då även kanske sluppit bli djupt deprimerad.

Mina svårigheter har förändrats under åren, jag har trots allt haft min diagnos i 6 år snart och jag har gått i specialklass för personer med AS så jag har ju lärt mig att hantera vissa situationer som jag inte kunde hantera när jag var 14 år och jag har utvecklas enormt, personer som kände mig när jag var 14 och inte träffat mig på några år tror inte att det är samma person som de träffat nu.

- Min största svårighet är nog relationer till andra människor.
Jag kan tycka att en person är min vän bara för att jag pratar med den på MSN men aldrig har träffat den i verkligheten.
Som tex, T, jag hade träffat honom irl men aldrig fört ett samtal  med honom  men efter 1 månads sms och telefonkontakt kan jag säga att jag är kär och det tycker inte “normala” människor att man kan bli. Dom tycker att jag är konstig som kan känna så för jag känner ju inte personen.
Och T är inte den första jag gör så här med jag har träffat mer eller mindre alla mina killar på detta sättet.
Och jag blir ofta alldeles för intensiv med andra människor, jag har svårt att avgöra vad som är “lagom” i relationer till andra det finns ju tex ingen regel på hur många sms man “får” skicka till en person varje dag och jag kan säga att mina 3000 gratis sms tar slut snabbt varje månad.
Jag har lätt för att få vänner men svårt för att hålla kvar dem.

- Jag har en förmåga att bli “besatt” av saker, i bland kan det vara bra och ibland dåligt beroende på vad det är jag fastnar för.
Som tex som när jag bestämde mig för att gå ner i vikt då la jag verkligen ner 110% på det och åt Inget onyttigt.

-Eller när jag tävlade i skytte och la ner allt på det och då gick det väldigt bra med.

-Men under en period i mitt liv var det en person jag fastnat för, jag ville vara hans vän men inte han min.
Jag höll på att älta det där fram och tillbaka i hela 6 år tills han gick med på att prata ut om det med mig och jag fick göra ett “riktigt” slut på det själv.

-I bland har jag svårt att förstå varför folk blir arga på mig.
Men om de skulle göra samma sak mot mig som jag gjort mot dem så skulle jag bli vansinnig och jag har även svårt att sätta mig in i andras perspektiv vid bråk och konflikter.

- Om jag inte förstår eller vet exakt vad jag ska göra i skolan så kommer jag inte i gång.

- Den linjen jag jag gick senast var väldigt individuell och man fick ett tema varje vecka och man fick mer eller mindre bestämma själv vad man ska göra, det fungerar inte för mig.
Så lärarna får hjälpa till att sätta i gång mig.
Men handlar det om något jag gillar tex fotografera så blir jag fast direkt och gör klart uppgiften vi skulle jobba med hela veckan på en dag.

- Jag har svårt att förstå ordspråk och underliggande budskap eller när folk inte säger det dom egentligen inte menar.

- Jag tycker om att veta i förväg vad som ska hända och jag tycker inte om hastiga förändringar.

- Jag har ett annorlunda sätt att tänka jag tänker ofta i färg och olika situationer och personer har olika färger för mig.

- Jag misstolkas ofta som egoistisk.

- Ofta känner jag att folk inte förstår sig på mig.

Även om det är jobbigt i bland så är det inte alltid negativt att ha Aspergers syndrom.
Men en sak som är viktig att komma i håg är att alla människor med Aspergers syndrom är unika precis som alla andra människor också är!

Vill ni läsa mer och Aspergers syndrom och se hur ett ”aspergerliv” kan se ut besök min blogg: www.domkallarmighannes.com
För frågor och funderingar är jag kontaktbar på info@joannahalvardsson.se