"Ifallatt"

Gräver ner mej...har en riktig down-dag...
Julefriden har tagit ut sin rätt...den julefrid jag aldrig känner, bara press...å i år värre än någonsin.
Å idag var det dags för ännu ett samtal med min läkare. Är så rädd varje gång att han ska ompröva, ifrågasätta, säga nej nu räcker det. Men det gick bra, han förstår. Nu är det väl bara att inte ha oturen att bli ifrågasatt av försäkringskassan igen. Orkar inte.

Gjorde nästan ingenting igår. På kvällskvisten tog jag mej samman och tömde hallgarderoben på mina saker. Bara pappas kvar. Å idag har han varit hit och hämtat. Nu ska hyllor upp och sakerna in igen. Mäta, såga, skruva. Det blir nog bra. Sånt jag tycker om att göra. För jag kan själv!

Imorron ska storasyster med pappan och få ännu en dos cytostatika. En enkeldos denna gång, så inget blodprov behöver skickas in i förväg. Blir alltid så orolig inför en behandling. Orolig för att jag vet att hon är orolig. Orolig för att hon ska bli dålig efteråt. Att se henne hulka och spy så blodådrorna står ut på hennes skalliga huvud...känslan kan inte beskrivas...

Har städat och plockat i barnens rum. Överallt ligger det spypåsar "ifallatt". Överallt blir man påmind om att vårt liv inte är som vanligt. Tänker tankar om "ifallatt"...sånt man inte ska tänka...sånt som drar ner mej. Men hur kan jag sluta? För tänk om...tänk om "ifallatt"