En sorts tröst

Som jag redan berättat flera gånger läser jag andra cancerdrabbades bloggar. Finner en sorts tröst i dem. Att inte vara ensam.
Jag läser bloggar där cancern tagit det mest värdefulla - jag gråter och känner en del av sorgen, för hela går ej att föreställa sej.
Jag läser bloggar där kampen pågår för fullt - jag känner igen mej i oron och händelserna.
Jag läser bloggar där det som för oss, för tillfället är "lugnt" - jag finner hopp.

Jag hoppas att det också finns drabbade där ute som kan finna tröst i min blogg. Nu är det lugnt. För tillfället har vi besegrat monstret. Det återstår fortfarande många år av täta koller. Men just nu är monstercellerna borta. Även om oron består.
Jag hoppas att nån där ute, som är mitt i kampen, kan finna tröst i den kanske svarta tillvaron och se att det finns hopp.
Jag hoppas att nån där ute, som mist, kan finna nån sorts tröst i att alla inte behöver uppleva det hemska...även om jag, nu när jag skriver dessa ord, inser och förstår att det är omöjligt...

Jag är så tacksam för möjligheten att kunna få ta del av andras liv och att själv få dela med mej.
Vi får "cyber-ta-hand-om" varandra så gott det går.