Tårfyllt farväl

Nu har vi sagt farväl till vackra Clara.
Lillebror som hållit sig hela dagen började vrålgrina.
Storasyster grät också högt, med stora tårar rullande på kinderna.
Det är bra att gråta. Ontet i bröstet måste komma ut.

Hunden. Som var så speciell. Med en egen korg i hallen med gosedjur. Gosedjuren hon brukade "tuta" på med nosen. Vi kallade henne Tutan.
Från den korgen plockade barnen själva fram de två hon älskade mest. Två små pipisar, en tax och en krokodil.
Dessa två ska följa henne i graven. Dessa två som var Claras "valpar". Varje gång hon hade löpt blev hon som tokig och bar omkring på dessa små. Försiktigt, försiktigt, så dom inte skulle "skrika" (pipa alltså). Exet fick alltid gömma dem tills hon var normal igen och inte längre trodde att hon hade valpar.
Jag sa: "Men fåret då? Det gråa. Clara bästa gosse. Som hon haft sen hon var valp."
Men fåret hade hon bitit sönder för inte alls så länge sen. Precis som att hon visste att hon inte längre skulle behöva det... :'(

Exet har åkt till stugan för att gräva graven. Stugan som Clara älskade att vara vid. Som hon aldrig ville lämna. Där blir hennes sista vila.

Den här dagen blev inte som förväntat. Inte som planerat.

Det är väl så med livet.

Man vet aldrig...

Har gråtit så bihålorna är svullna och huvudet värker.

Farväl älskade hund. Farväl.