I hans värld, som han uppfattar det, blir han retad varje dag. Så då är det sanningen. Hans sanning.
"Han säger att jag ser ut som en tjej. Han säger varje dag att jag måste klippa mej... varje dag säger han så..."
Ett barn på en annan avdelning är retare.
Lillebror vet inte vad barnet heter. Han vet bara färgen på utevästen.
Imorgon ska vi be nån fröken på dagis om hjälp. Retaren ska lokaliseras. Pratas med.
Barn är barn. Men det är inte okej att retas så nån blir så ledsen som lillebror är.
"Jag kommer inte glömma det. Jag tänker på det hela tiden..."
"Men hur vill du då? Vad vill du ha för frisyr?" frågar jag.
"Jag vet inte...det spelar ingen roll...det är inte roligt när han retas bara..."
Han bryr sig inte om vad han har för frisyr. Vill gärna vara cool. Sen kvittar det. Men han vill inte bli retad. Han är cool. Han ser ut som en rocker. Han är min stjärna. Han ska inte behöva klippa bort cool-frisyren bara för att ett barn retas och är dum.
Ååh:( Sånt där gör så ont, så ont i föräldrahjärtat! Och visst barn kan ju alltid hitta på nåt att retas för, men jag kan ändå inte låta bli att gnissla tänder över föräldrar (oftast smalspåriga pappor?) som klamrar sig fast vid mögliga värderingar och kan kläcka ur sig saker som "men det där vill du väl inte ha, det är ju en tjejfärg" och helt maniskt styr sin son mot bilarna ( för Gud hjälpe honom om pojken skulle leka me en docka, då blir han ju säkert bög och DET måste väl ändå vara det värsta som kan hända). Även små grytor har öron och tar efter det som bubblar i stora grytor...
SvaraRaderaEller hur!!!
SvaraRaderaMen lille gubben då!
SvaraRaderaLilla skrutt :-((
SvaraRadera