Styrkekramar ut i cyber

Det slår mej ibland. Ganska hårt. Att vi haft tur. Hittills...

Genom cybervänners bloggar. Genom den stängda gruppen på FB.

Jag blir påmind. Och ödmjuk...

Storasyster lever. Hon har inte fått nåt återfall. Än...hoppas aldrig...

Ännu är jag rädd.

Ännu river oron i bröstet.

Ännu är det för tidigt att kunna slappna av.

Läser om återfall. Läser om tumörer som inte svarar på behandling. 

Läser om otaliga cyto-doser. Otaliga strålningsbehandlingar.
I jämförelse känns "vår" Wilms ha varit snäll...men dum...

Hjärtat värker.

Jag vet ju så väl hur det känns...

Vet inte hur ett återfall känns...men jag tror jag kan tänka mej smärtan...

Kärlek och styrkekramar till er som kämpar och fortfarande lever mitt i helvetet...

Min vackra tiger-prinsessa.

Nu lite mer än 2 år efter att det otänkbara hände.