Arg som ett bi och äcklad. Det är jag nu...
Arg på mej själv som tror att han ska komma på inkallning. För det säger hans matte att han gör! Hell no!
Inte när det finns annat som är mer intressant...
Som nåt äckligt att tugga i sej...
Försvann som blixten ut i midjehögt gräs. Fullt i brännässlor. Inte läge att följa efter alltså.
Borta i nästan 5 minuter.
Bussvisslingar till trots. Och "Viiiimse" ekande mellan husen. "Viiiimse, HIT!" med mycket bestämd röst. Med glad, uppmuntrande röst. Med alla röster jag kunde uppbåda i min ilska...
Sen kom han tillbaka. Fortfarande tuggande på nåt! Blääää som faaaan!
Nu blir det inte en meter utan koppel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar