När jag satte mej i bilen i morse för att åka upptäckte jag det. Plånboken var borta! In igen och letade. Insåg ganska direkt vart den var. På kontoret. 18 km bort. 18km åt fel håll. Kan väl säga som så att dessa 18 km inte gick på den tid man får som beräknad om man slår upp sträckan på vägbeskrivningen på eniro...
Men vi hann i alla fall fram till Falun precis i tid.
Såååå typiskt att sånt händer när man bestämt att möta nån annan för att samåka... Bara hatar att vara sen! Gissa om jag var stressad!!!
Att jag glömmer plånboken (eller andra löst liggande "accessoarer") var väl ingen sensationsnyhet precis...det har hänt förut...många gånger...
Dagen bjöd på en hel del överraskningar. Fler arbetsuppgifter till exempel. Som tydligen tagits för givet att jag utfört eller i alla fall vetat att jag ska utföra. Blev alldeles svettig, men kontrade ganska snabbt med att det väl kanske berodde på den icke befintliga introduktionen jag fick när jag började. Trots manualer hit och dit är det inte lätt att läsa in sej på vad det är man ska göra. Turligt nog var jag inte ensam om att ha missat. Alltså inte helt mitt fel.
Mina läns-kollegor var i alla fall en go' och gla' samling människor. Det är allt viktigt att träffas och få ansikten på alla. Ett hum om hur dom är. Hur dom tänker. Känner att jag passar in. För jag vågar ta plats! :)
Det gör du alldeles rätt i att våga ta plats! =) Kram.
SvaraRadera