Egenansvar

Det är inte lätt att förklara vad som hänt med mej sen storasyster blev sjuk.
Kanske märks det inte så mycket.
Kanske märks det.
Jag märker det.
Mina nära märker det.
Det är väl så att jag är lika på ytan...men mina nära märker att jag är... "punkterad"...ja, det känns om en passande beskrivning.

Hittar likhet när jag läser i en annan blogg
".......men vi har levt så mycket här och nu att vi börjar tappa våra drömmar.
För allt som är i morgon och resten av tiden, kan vi inte planera för.
Bara för att det finns ord som "om" och "kanske"......."

Det är så det känns. Att jag tappat mina drömmar. För att det någonstans där inne fortfarande finns "om" och "kanske".
Hur länge ska det kännas så här...? Nu är det ett år sedan behandlingen avslutades...!

Nu tar jag ansvar för mej själv. Jag har bett om hjälp. Behöver prata med nån professionell igen och hitta nya förhållningssätt. Landa. Hitta mej själv och tilliten till mej själv.
Har kontaktat samma kurator som jag gick till när att det hemska var verklighet. Och idag träffades vi igen. En timmes grinande. Tänk att det kan vara så befriande att få häva ur sej allt till en utomstående... Har fått lite att fundera kring inför nästa samtal.

Känner mej lite misslyckad. Trodde jag skulle kravla mej upp själv. Men det händer hela tiden nåt som får mej att inse hur nåt "fattas mej".
Finner en viss tröst i att jag förstår varför jag reagerar som jag gör. Är så glad att jag stannade framför den där anslagstavlan i Uppsala och läste en förfrågan från en forskargrupp som sökte föräldrar till färdigbehandlade cancerbarn. Undersökningen gällde post traumatisk stress och är tydligen väldigt vanligt inom denna grupp av människor. Min grupp.
Jag förstår alltså vad som "drabbat" mej, varför jag känner som jag gör. Varför jag upplever saker och händelser som jag gör. Nu är det dags för mej att lära mej hantera det.