Besiktning klar för denna gång

En tidig morgon. Jättehala vägar. Men vi kom fram till Falun helskinnade och hängde på låset på Rusta. Tyvärr hittade jag inga halltapeter som helt stämde med vad jag tänkt mej. Så jag avvaktar. Surt...

Läkarbesök. Kläm på magen. Lyssna på hjärta/lungor. Kläm på körtlar.
"Är allt bra? Något ni undrar?" frågar han. Ja. Och nej. Allt är lugnt.

Blodprov. Storasyster hatar blodprov. Hon fick redan innan ögonen på en "kylpåse" och trodde dom förberett för stick i dosan - så nervositeten var på topp. En sköterska som bara vill väl, men som tog för god tid på sej = hysteriskt skrikande, knuten näve för att gömma alla fingertoppar, blödande mammahjärta... Att bända upp handen på en hysteriskt skrikande dotter och blåhålla i den lilla handen för att den ska kunna stickas...det gör ont. Jag lovar.
Och mitt i allt en lillebror som tyckte allt tog för lång tid. Som bara ville ha glass. Som bara ville springa omkring. Som bara ville göra sin röst hörd. Nej, hade inte mormor varit med hade han aldrig fått följa!

Lungröntgen. Personalen blir förskräckta när storasyster vet precis hur hon ska stå och vända sej. "Har du gjort det här förut?" Jo då...

Ultraljud. För första gången registrerar jag vad det står på skärmen. Dom kollar inte bara "tomrummet" och andra njuren, tydligen. Det står lever, mjälte och aorta på skärmen. Har jag aldrig sett förut... Läkaren hittar i alla fall inget avvikande vid första anblicken.  
"Där, det där vita, är luft i tarmen" säger hon. Vi börjar ju såklart skratta åt att vi nu sett en prutt på bild! Läkaren? Nej hon hade ingen sån humor... =)))

Nu återstår några veckors väntan. Allt ska granskas i Falun och sen skickas till Uppsala för dubbelkoll.
Men blodproverna visade toppenvärden. Registrerar bara i några sekunder vad han säger, läkaren. Sen glömmer jag. Ord som trombocyter, neutrofila osv vill jag inte längre höra. Jag har hört nog. Och just nu behöver jag inte lyssna. Allt verkar ju bra. Tre månader till nästa koll.