Träffade nyss en kille jag hade mycket att göra med under många år inom skola/fritids. En strulis som inte gillade skolan. Inte såg vitsen. Hade det lite svårt. Ofokuserad.
Nu hade han ett mål och ett syfte. Berättade om vad som var på gång. Att han var med i landslaget inom sin idrott. Han bara skulle fram! Idrottsgymnasium i sikte. Han hade kommit på vad som drev honom och vad som var viktigt. Och han förstod hur viktig gymnasieutbildningen var vid sidan om idrotten.
Är alldeles tårögd. Rörd. Glad. Stolt.
Jag visste att han kunde.
Jag blir så glad de gånger de ungdomar jag hade att göra med som barn kommer fram och säger hej, berättar vad de gör, vad de har för planer. När de ägnar lite tid åt en "gammal fröken" blir hjärtat varmt. Jag minns dem alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar